12 skäl till att din organisation bör undvika sociala medier

Som chef, företagsledare eller styrelseledamot kan det vara svårt att stå emot alla krav på att "börja jobba med sociala medier" och önskemålen om att "ta bort filtren mot Facebook, YouTube och Twitter". Det är massa sociala medier-ivrare, pr-folk och unga nyanställda som försöker visa sig duktiga med sociala medier. Här är de 12 bästa argumenten ni kan använda för att hålla er undan sociala medier i er organisation.

Eller så här: För att vi ("sociala medier-ivrare och pr-folk") ska bli bättre på att bemöta företagsledningarnas kritik av sociala medier och den negativa bilden som ofta målas upp i de traditionella medierna, så kan det vara bra att vi funderar på vilka argument de använder. Samtliga argument nedan är verkliga, hämtade från olika organisationer och inspirerat från olika inlägg på nätet.

Vissa är lätta att tillbakavisa, andra är svårare och vissa är faktiskt helt korrekta. Jag tror helt enkelt att vi måste våga problematisera och diskutera fördelar, nackdelar och utmaningar mer öppet istället för att bara höja sociala medier till skyarna utan att riktigt bemöta den skepsis som finns. Uppmaning: Vad är era kortaste och bästa svar på motargumenten nedan? Vilka av dem  har ni stött på? Saknas det något?

1. Vi måste hålla en hög produktivitet bland våra anställda
Om vi öppnar upp för de så kallade sociala medierna kommer det att ta alldeles för mycket tid av de anställda. Det blir avbrott i arbetet hela tiden om man ska sitta och läsa bloggar och svara på chattar. Det finns studier som bevisar detta. Till exempel Trend Micro i Sverige som konstaterar att en stor andel människor privatsurfar 1-2 timmar varje dag på jobbet. Andra intressanta är BizReport eller Bob Bly. 

2. Vi vill inte ha negativa kommentarer
Om vi tillåter kommentarer på vår webbplats eller använder Facebook kommer vi att få massa negativa kommentarer. Det är alltid de som är kritiska som skriver, de positiva skriver inget. Jag vet att vi framförallt har några gamla kunder som alltid kommer tillbaka och är kritiska, det är naturligt i vår bransch. Och några före detta anställda som är förbannade. Men vi kan inte låta dem ta över och skriva ner oss. Tänk om någon startar en hatgrupp mot oss? Vi förlorar helt enkelt kontrollen över vårt varumärke.

3. Vi måste förhindra att information läcker ut
Det är affärer vi bedriver och vårt affärsfokus har lett oss dit vi är. Det är många som skulle vilja veta hur vi gör och våra konkurrenter bevakar oss hela tiden. Vi kan inte tillåta att information läcker ut för att de anställda sitter på nätet. Det kan också vara känsligt internt, stora beslut vi fattar kan skapa oro bland de anställda, vi måste kunna hålla såna diskussioner internt i små grupper. Det finns många exempel på detta, amerikanska försvarsdepartementet har till exempel konstaterat att hemlig militär information läcker ut från amerikanska försvaret via sociala medier nästa varje månad. Se även denna rapport.

4. Vi har juridiska hinder mot att använda sociala medier
Vi är juridiskt ansvariga för allt vi publicerar, men det kan vi inte följa upp när vem som helst får skriva på vår webbplats eller när våra anställda skriver var som helst om oss. Rättsläget är också oklart vad gäller hur mycket vi måste informera om när vi skriver en företagsblogg, eller om kommentarer som kommer in har samma juridiska status som brev. Vem ansvarar för innehållet i bloggkommentarerna, får de anställda skriva vad de vill? Därför måste vi ha kontroll över detta.

5. Vi måste värna om vår höga trovärdighet
De så kallade sociala medierna är inte trovärdiga, vem som helst kan ändra innehållet, det finns ingen kontroll av vem som ligger bakom. Det är ingen trovärdig kanal, man har ju hört om hur sidor på Facebook missbrukas och folk som blir lurade hela tiden. Vi har hög trovärdighet och det får vi inte riskera att förlora.

6. Vi har ingen användning av kommentarerna vi får
Vi kan inte agera utifrån tyckande och allmänna kommentarer, utan måste ha en verifierad metod när vi arbetar. Det är inte statistiskt säkerställt med frågor och svar på nätet och vi måste ha verifierbara data. Om några personer tycker nåt på vår hemsida, hur vet vi att det är representativt för hela vår målgrupp?

7. Vi måste ha hög IT-säkerhet och inte slösa bandbredd
De sociala medierna är inte it-säkra. Det sprids virus och det finns säkerhetsluckor i sajterna så andra kan komma in i våra nätverk och komma över känslig information. Sajterna tar också så mycket bandbredd att vårt nät blir segt. Det är många som gör så här, så det är inget konstigt. Till exempel SEB , SAS , Vasa Stad och Katedralskolan. Läs även SEOtaktik som sammanställer säkerhetsrisker med sociala medier.

8. Vi måste göra långsiktiga investeringar
Vi kan inte bara hoppa på trender, som det här med sociala medier. Det har blivit väldigt stort och övervärderat just nu. Vi är ett företag som har funnits i 75 år, vi måste ta det lite lugnt med att hoppa på nya trender och se till att vi gör långsiktiga satsningar för att överleva i minst 75 år till. Vi behöver inte vara först ut; de andra, mindre, aktörerna måste hoppa på trender för att hitta en nisch men vi tillhör marknadsledarna och då har vi ett annat ansvar för långsiktigheten. Vi ska nog vänta ett tag, vi behöver inte vara först.

9. Vi måste tänka på våra anställda
De måste få ha sin integrititet och sin fritid. Man har ju hört om bedrägerierna och mobbningen på nätet. Vi har ett ansvar som arbetsgivare för att våra anställda inte far illa, i alla fall inte på arbetstid. Det är samma sak som att vi har en strikt alkoholpolicy och inte tillåter rökning. Förresten är det bättre att folk umgås på riktigt!

10. Vi har ingen användning av sociala medier
Det går inte se en return of investment på sociala medier. Kostnaderna är höga och vi vet alla att det är svårt att sälja på nätet. Dessutom kan vi inte bara ge bort informationen vi har, vi måste ju ta betalt för den kunskap och de redskap vi har. Nä, det finns ingen avkastning på sociala medier. Det är bara en massa pladder och småsnack. Det finns omfattande studier på detta. Institutet Pear Analytics i USA har till exempel konstaterat att Twitter består av meningslöst babbel. I sin rapport konstaterar dem att 40 procent av meddelandena är sådant världen kunde vara utan. Twitter är som att läsa mail utan spamfilter.

11. Vi måste se till att behålla våra medarbetare
Det är ju massa rekryteringsföretag på nätet, framförallt LinkedIn. Det gör ju att våra medarbetare kanske blir uppsökta av andra aktörer som vill ha information eller rekrytera dem. Vi måste vara försiktiga så inte andra tar vår kompetens. De kanske kan lägga upp sina intressen, men inte hela cv:n.

12. Vi har ingen som kan lägga så mycket tid
Ska vi jobba med sociala medier? Då måste vi ju ha nån som kan svara på alla kommentarer. Och vi måste upprätta en granskningsfunktion och en rutin för det. Tänk om vi får så många kommentarer och frågor att vi inte kan hantera det? Och vem kan läga den tiden?

Om det inte räcker... 
Om argumenten ovan inte biter, så går det också bra att försöka med undanflykter. Till exempel: "Vi får titta på det senare, efter stortavlekampanjen i höst kanske." Eller skyll på nån annan avdelningen: "Det där är marknadsavdelningens/it-avdelningens ansvar." Eller gör det till nåt jättestort: "Det där är en styrelsefråga."


Svar, motargument och uppmuntran: 

• Björn Alberts: Motargument till 12 skäl att inte använda sociala medier
• Same Same but Different, Jerry Silfwer: Veckan som gick – Vecka 4
• Doktorspintt, Jerry Silfwer: Smurftips
• Martin Garlöv, Brygubben: Så ska de tas: 12 chefsargument mot beröring av sociala medier
• Joakim Jardenberg 
• Gert Frost: 12 frågor och svar 
• Beta Alfa

Andra som skriver om detta: Chef: Facebook ger dumma medarbetare , Management Issues: Man blir dummare av Facebook än av marijuana , Trend Micro: Svenska företag brister i riktlinjer , SVT: Facebook oroar chefer , SvD: Nya JK avvisar sociala medier , Ledarna: Allt fler företag spärrar Facebook , Chef: Farligt att stänga av sociala nätverk , Chef: »Ska jag adda medarbetare på Facebook?« , Kreafon: Oro, okunskap och sociala medier , SvD: Chefer oroliga för Facebook , DN: Cheferna oroas över Facebook , Dagens Media: Twitter och Facebook oroar svenska chefer , IDG IT24: Allt fler företag blockerar Facebook , Fredrikbloggen: Chefers oro för sociala medier , Sydsvenskan: Revolutionen kommer inte att äga rum på Twitter , Financial Post: Does Social Media Help or Hinder Productivity? , Resumé: ”PR-byråerna förstår inte sociala medier” ,

Fem skäl till varför iPad äger - Gästinlägg av Pontus Löf

Läs även Nikke Lindqvist inlägg och enkät iPad ja eller nej och Per Axboms strategi och värdekurva för iPad.

iPad. Så heter Apples senaste mobila apparat. Precis som iPhone är det internet som står i fokus och användargränssnittet bygger på liknande multitouch-teknologi. Skillnaden är att iPaden har en betydligt större skärm, men i gengäld saknar kamera och telefon. Många funderar säkert på vad det ska vara för nytta med en förvuxen iPhone utan mobiltelefon. Här får du fem skäl till varför iPad inte kommer att floppa.

1. Apples varumärke
Kvällen den 27 januari 2010 anordnads en speciell Apple-vaka där gissningsvis tusentals svenskar följde presskonferensen om iPad via bland annat Twitter. Internationellt handlar det säkert om hundratusenstals människor som frivilligt bänkar sig för att följa ett företagsjippo på dåliga streamar och överfulla twitterflöden.

Apple har blivit idoler för tekniknördar. Som groupies flockas man när Steve Jobs ska leverera något nytt. Tack vare iPod och iPhone har också vanliga dödliga börjat tänka varma tankar om Apple. Medierna är inte sena med att haka på och ger gärna gratisreklam för Apples produkter. Bara det kommer att ge iPad en rejäl knuff i rätt riktning.

2. Priset
I sitt grundutförande ska iPad kosta $499, vilket motsvarar ungefär 3 500 kr. Det är i samma prisklass som netbooks. För den som bara ska surfa och kolla mejl kan det vara ett hett alternativ. Man ska dock inte ha några illusioner om att en iPad kan ersätta en bärbar dator. Men för den som nöjer sig med att bara konsumera media och surfa på webben räcker iPaden. Eftersom priset är så lågt kan den också vara ett komplement till en stationär eller bärbar dator. Kanske blir det årets julklapp till barnen julen 2010?

3. Media på stor fingerskärm
I iPaden finns samma revolutionerande gränssnitt som i iPhonen. Men den stora skillnaden är att man i iPaden har en skärmupplösning på 1024x768 pixlar, vilket är tillräckligt för att titta på webbplatser i rätt storlek. iPaden levererar därmed en helt ny upplevelse av webben som inte finns i någon annan apparat. Det blir till exempel ett smidigt sätt att läsa nyheter på. Med multitouch-teknologin kan man dessutom zooma och bläddra genom att använda fingrarna istället för mus. Den stora skärmen gör även att det blir möjligt att kolla på film och att spela spel.

4. E-böcker
I försnacket har e-böcker varit den kanske viktigaste funktionen med iPaden. Men faktum är att detta inte är en e-boksläsare. Den saknar en läsvänlig skärm som Amazon Kindle eller e-papper. iPaden har med sin led-skärm i HD-kvalitet fokus på många saker. En av dessa är dock böcker. Med iBooks introducerar Apple motsvarigheten till iPod/iTunes för böcker.

iBooks gör det möjligt att köpa böcker digitalt och ställa in dem i sin digitala bokhylla. Man kan sedan ta en bok ur hyllan och bläddra i sidorna genom att dra fingret över skärmen. Det är snyggt och ett helt nytt sätt att läsa böcker digitalt. Fast räkna inte med att folk kommer att sluta läsa pappersböcker. Tekniken är ännu i sin linda. I framtiden kommer vi att få se böjbara skärmar som mer beter sig som vanligt papper. För den teknikinbitna är dock iBooks en bra start på e-boksrevolutionen.

5. iWork för 200 spänn

För drygt 200 spänn får man iWork, det vill säga programmen Keynote, Pages och Numbers, installerade på sin iPad. Man kan säga att dessa program motsvarar de mest basala funktionerna i Microsofts Officepaket. Dessa är speciellt anpassade för iPaden och tillför helt nya möjligheter att jobba med dokument, till exempel när man sitter på bussen eller är på väg till ett möte. Detta gör iPaden mångsidig. Det kommer säkerligen att dyka upp flera nyttiga program i App Store som ytterligare kommer att utöka iPadens förmågor.

Jag har tidigare lite ironiskt raljerat över varför iPhone suger. Jag skulle kunna göra liknande anmärkningar om iPaden, men det hindrar den inte från att vara något helt unikt som kommer att bli en kommersiell framgång. Alla kommer inte att äga en iPad, men tillräckligt många kommer att förföras över användarvänligheten i denna nya medieplatta. Om du inte tror mig, kika in videon på www.apple.com/ipad.

Steve Jobs introducerar iPad

Demo, iPad in Action

Gästinlägg av Pontus Löf, webbstrateg på Socialstyrelsen, stolt ägare av en iPhone och kanske i framtiden en iPad. 

Mer om iPad: Sydsvenskan: Ipad överträffade förväntningarna , Sydsvenskan: Hysteri kring Apples nya "nånting" , Simon Sundén: iPad – en gigantisk iPhone med stora möjligheter! , iPad är här! , Apple iPad – Suzanne Fors tycker till , 7 minuter video av iPad in action , Apple iPad äntligen officiell , Allt om nya läckerbiten iPad! , iPad, Apples nya pryl är en tablet , Myt blir verklighet – Apple iPad , ComputerSweden: Apples Ipad är här , TV4 Nyhetskanalen: Nu är den här: Apples iPad , SVT: Apple presenterade ny surfplatta , SvD: iPad räddar inte bokbranschen , Expressen: Vi har fingrat på den, det här är framtiden , e24: Apples succéer och floppar , DN: obs har presenterat Apples nya läsplatta , Demofest inför Apples lansering , Nu är den här - men har den något att göra på ditt företag? , Nej, Apple kommer inte rädda medieindustrin. Det får vi klara själva ,

Nätkultur: Net Slackers, PK-Pretton, Troll och Jerks

Inte alls oväntat så känner sig väldigt många lurade efter att det framkom att en grupp på Facebook med rubriken "2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" inte alls var vad man förväntade sig. När gruppen hade över 200.000 medlemmar fick den plötsligt en vidrig bild på en död människa och en ny beskrivningstext som berättade att Svenska Nekrofilföreningen låg bakom. Pengarna skulle gå till att ”ha hem kropparna i så bra skick som möjligt”. Läs min tidigare analys, som också avslöjar en till bluff-grupp.

När jag har följt den här händelsen i media, i bloggosfären och i diskussionsforum så utkristalliseras fyra grupper av människor. Generaliseringar förstås!

Disclaimer: Jag hoppas verkligen att de två personer som jag citerar inte tar illa upp. Ni har helt enkelt de bästa beskrivningarna jag har hittat av två av de här synsätten.

Troll

Många av de som skriver om Haitibluffen på sina bloggar, i diskussionsforum eller i kommenterar, är upprörda för att de på allvar tror att Svenska nekrofilföreningen låg bakom gruppen, vilket de förstås inte kan stödja.

Man har alltså fortfarande inte förstått att det är bluff. Det är inte Svenska nekrofilföreningen som ligger bakom, utan en grupp människor som gör den här typen av kapningar som skämt. Det kallas Facebook-trollning och är en form av practical jokes, med samhällskritiska undertoner. Det Macks, som ligger bakom just Haiti-bluffen, skrattar åt i diskussionsforum på nätet är hur pass lättlurade människor är.

Ytterst är det en kritik av att så många människor rakt av accepterar det man säger till dem, utan någon som helst källkritik. Och trollen, som de kallas, har ju en poäng: Först går 200.000 svenskar på att en anonym bidragsgivare ger 2 kr per medlem till Haiti. Sen går en stor del av samma människor på att Svenska nekrofilföreningen ligger bakom. Sen sprider de budskapet vidare till sina vänner om att gruppen är falsk, fortfarande i stor utsträckning utan att kolla själva. Och inte nog med det: Slutligen går ett antal människor med i en annan Facebook-grupp: "Vi som ogillar dem som byter namn på grupper". Som förstås också var en troll-grupp.

Trollen har alltså inte någon politisk agenda i det de gör. Och de gör inte det här i reklamsyfte eller av kommersiella skäl. Det är en anonym grupp av digital natives, som med distanserad - och förvisso morbid - humor kritiserar sina medmänniskor.

Net Slackers

Köper man mediebilden, med gråtande människor och tiotals polisanmälningar om dagen för 2 kr-bluffen, så tror man kanske lätt att alla är upprörda och känner sig lurade. I själva verket tror jag det är en rätt liten andel som blir upprörda. Och en stor grupp människor som har den inställning Lisa beskriver i sin blogg:

"...folk kanske inte lägger ner sin själ i allt de gör på internet? Att de kanske inte stenhårt tror på varenda grupp de går med i? De som kritiserar, känner de hundra procent engagemang, superstöd och lojalitet för exakt varenda grej de är fan av på facebook? Grattis och herrejävlar vad ansträngande det måste vara.

Inse att många går med i grupper som Haitiluringen på vinst och förlust. De fattar att det här förmodligen är båg men tänker fuck it, jag kör, det kostar mig en knapptryckning och inget mer och skit samma om det är fejk, alla som går med hjälper åtminstone till att sprida ordet om Haiti."

Jag tror att det är en rätt bra beskrivning av många användare, man kanske kan kalla dem Net Slackers. De lever ett väldigt avslappnat liv på nätet, strösurfar ofta, facebookar väldigt mycket, men tar allt på väldigt lite allvar. De snackar sällan jobb eller politik på nätet. När de gör det är det ofta i form av korta och snabba handlingar, som att bli medlem i en grupp eller "gilla" det någon annan säger. Ungefär som i ett muntligt samtal:

– Har du hört om Haiti?
– Ja, det är hemsk!

"Ja, det är hemskt." Det är vad en Net Slacker menar med att till exempel gå med i en Facebook-grupp. Det är inte mer än så. Om gruppen sen byter inriktning, so what det där var ju längesen, nu är det helt taget ur sitt sammanhang.

PK-Pretton

En annan bloggare kommenterar kapningarna av Facebook-grupper från ett helt annat perspektiv. Lisa Förare Winbladh skriver, apropå de som inte tar detta på allvar:

"Jo, du förlorar något på det. Du förlorar din trovärdighet och du devalverar betydelsen av en namnunderskrift. Inte bara din egen utan min och alla andras. Ditt namn och dina personuppgifter som du i vanliga fall kanske vakar över som en hök var inte ens värda en minuts halvhjärtad googling vilket hade fått dig att upptäcka att det bara är luft bakom gruppen. /.../ Två kronor. Så lite var ditt namn värt för dig."

Det här synsättet är den politiskt korrekta pretton, PK-pretton. Det är den vanligaste gruppen och den grupp jag själv tillhör (i alla fall oftast). De här människorna har överlag åsikter som ligger inom mainstream. De har svårt att förstå hur man kan ta saker så lättvändigt och de drar gärna långtgående konsekvenser av sitt och framförallt andras agerande.

Men Net Slackerns synsätt ska inte underskattas, det är väldigt många som har den inställningen på nätet och jag tycker inte att det bara kan avfärdas. Man måste se människor i ett större sammanhang, vi lever i olika kulturer som skär mot varandra på olika sätt. Man kan ha ett beteende och en inställning online och en annan offline. Och man kan ha en attityd på Facebook och en på Twitter. Eller en med sina kompisar och en annan med sina föräldrar.

Jerks
Den sista gruppen har jag bitvis redan beskrivit. Det är de personer som jag nämnde i beskrivningen av trollen, de som först på allvar trodde att 2 kr gick till Haiti, sen på allvar trodde att Svenska nekrofilföreningen låg bakom och sen i vissa fall till och med blev blåsta igen i gruppen "Vi som ogillar dem som byter namn på grupper".


Fler som skriver om facebook-trollning: SVT: Så lades taktiken up bakom Facebook-bluffen, SVT: Internettroll ingen ny företeelse, Digital PR: Slutet för grupper? , Resumé: Reporter kapar grupp , Expressen: Kända svenskar hängs ut i pedofilgrupp ,Sydsvenskan: Kolla innan du klickar , Sydsvenskan: Facebookgrupp för Haiti avslöjad som bluff , Deepedition: 2 kr till Haiti var vidrig scam , SvD: Osmakligt skämt på Facebook , DN: Polisen maktlös inför bluffar på Facebook , Good Old: 2 kr per medlem till offren i Haiti , What's up STHLM , Kunskapsbloggen: Källkritik, fejkade Facebookgrupper ,Vad är ett namn? (Och varför du inte ska gå med i en Facebookgrupp som lovar att skänka 2 kr till Haiti) , Dagens media: 200 000 svenskar blåsta , DN: Falska Facebookgruppen ny trend ,

Haitibluffen och Facebooktroll - Källkritiken på nätet är otroligt dålig

Några dagar efter den stora jordbävningen på Haiti dök det upp en grupp på Facebook med namnet "2 kr per användare till Haiti". På kort tid kom den upp i över 211.000 medlemmar. Jag såg själv hur några av mina Facebook-vänner gick med i gruppen.

Gruppen var bluff och skapade rätt mycket rubriker när innehållet plötsligt ersattes med budskap om nekrofili.

Detta kallas trollning och handlar om att man provocerar medlemmarna på en sajt med innehåll som man vet att de inte alls kan stå för. På Facebook har upplägget varit att man skapar en hel grupp för en viss fråga (till exempel "Vi som hatar Sverigedemokraterna"). Sen jobbar man med att få många anhängare, och till slut byter man ut innehållet eller namnet på gruppen till något annat ("Vi som är Sverigedemokrater"). Numera går det inte längre att byta namn på grupper med över 5000 medlemmar, men då byts istället bild och beskrivning ut.

Hittade en trollgrupp på 15 minuter: "Hårdare straff för våldtäktsmän"
Det som är anmärkningsvärt är att det är så pass vanligt och att det är så lätt att få anhängare till en sådan grupp. Det tog mig bara 15 minuter att hitta en solklar trollgrupp genom att titta igenom några grupper som mina Facebook-vänner är med i.

Minst en av mina vänner är med i gruppen "Hårdare straff för våldtäktsmän". Gruppen har 2037 medlemmar efter bara ha funnits lite drygt en månad (första inlägget skrevs 21 december 2009).

Att detta är fejk är helt uppenbart. Det räcker att titta på de tre personer som är administratörer för gruppen: Kennet Hurtig, Tito Rizzoni och Jesper Wass. Kennet har 9 vänner, Tito har 6 vänner och Jesper har 8 vänner. Dessutom är förstås alla tre vänner med varandra, så det är en väldigt liten krets. Detta är förstås fejkade konton, personerna är påhittade.

Om inte gruppen avslöjas (vilket jag hoppas att detta inlägg ska klara av) så lovar jag att den kommer att byta namn till något i stil med "Legalisera våldtäkt" när den börjar nå kring 10.000 medlemmar.

Vem ligger bakom?
Upphovsmännen (nästan helt uteslutande män) bakom trollningarna består dels av en mängd nybörjare som har hört talas om trollning och vill prova själva. I den gruppen finns exempel på folk som misslyckas helt och till exempel använder sina riktiga konton. Det får förstås också som konsekvens att deras riktiga vänner drabbas.

Men det finns också en inre kärna av mycket större troll. De håller till på exempelvis Flashback och numera även Existenz, där man både kommer på trollidéer och planerar tillsammans. Och de har till och med ett eget förbund "Svenska Trollförbundet", där bland annat Haiti-gruppens skapare Macks, är med. 

Jag har försökt förstå vad som driver dem och får faktiskt erkänna att jag förstår en del av charmen med trollning, utan att jag på något sätt stödjer dem. Många verkar tro att facebootrollning handlar om att sprida sina budskap, mer eller mindre i reklamsyfte. Till exempel säger juristen Karolina Lassbo i en intervju med Realtid.se att "en anledning till att dra igång dessa grupper kan vara att de egentligen vill göra reklam för något annat". Dataföreningens it-expert Daniel Tornberg verkar ha samma uppfattning: "Att en grupp vill komma upp i viss volym beror ofta på att de vill få fram ett budskap; det kan gälla politiska, religiösa eller kommersiella intressen."

Men det handlar inte om det. Trollen skriver själva att det handlar om humor och det verkar faktiskt vara deras främsta drivkraft. Stora skrattsalvor uppstår i diskussionstrådarna när någon blivit lurad och återkommande ord är "löjligt", "ironiskt" och uttryck som till exempel "hur kan folk vara så dumma så de går på det där". Det liknar i grund och botten practical jokes och är förstås en typ av humor. Man kanske kan jämföra med det klassiska "dolda kameran"-temat; man lurar någon intet ont anande människa och ser på hur de beter sig i den situationen.

Så långt är jag med. Däremot tycker jag det går till överdrift när man till exempel drar in barnporr eller börjar skratta åt händelser som jordbävningen i Haiti eller olika dödsfall. Men det finns alltså vad jag kan se inget egentligt syfte att sprida dessa budskap. Snarare väljs budskapen ut just för att de väcker uppståndelse, eftersom skämtet når längre då.

Några troll som pratar om Haiti-bluffen:

Yantra: Mycket lyckat tycker jag me, skrattade så jag väckte hela huset igår natt
Cybzil: Underbart kul. Ett intressant iakttagande är ju att dem som klagar över att det var smaklöst och hemskt på ens riktiga facebook är ju till 90% tjejor, antar att det var samma för er?
lillhaggan: Jag följde haitigruppen på avstånd, och bara väntade på att det skulle explodera, och jävlar vilken smäll! Sjukt osmakligt och humor på högsta nivå! Snyggt!

Trollen har en poäng
Det som gång på gång också framhålls av trollen - det som de faktiskt skrattar åt - är hur pass lätt det är att lura folk på det här sättet. Om man försöker bortse lite från upprördheten kring till exempel Haiti-bluffen, så är det faktiskt intressant att det här så lätt kan bli så stort. Hur kan 211.000 människor på en vecka gå med i en grupp som ska skänka 2 kronor per medlem utan att ens veta vem som ligger bakom och skänker pengarna? Tänker man lite på det så är det nästan lika förbluffande som att folk fortfarande blir blåsta av mejlen med låtsas-vinsten på lotto: "Du har vunnit 10 miljoner (i ett lotteri i Nigeria som du aldrig varit med i!), skicka en administrativ avgift på 1000 dollar så skickar vi din vinst".

Trots att internet är en del av vardagen för en väldigt stor mängd människor, så är förståelsen för nätet och grundläggande källkritik fortfarande extremt låg. Beteendet hos många användare på nätet är väldigt "spontant" och okritiskt. I princip accepterar man rakt av det man blir serverad. 

Så vad ska man göra? 
Grundläggande källkritik är inte så svårt. Man når väldigt långt med bara tre frågor och några knep:

1. Verkar den person/organisation som ligger bakom detta vara äkta? Har personen färre än 50 vänner är sannolikheten hög att gruppen är bluff. Har personen över 1000 vänner är sannolikheten också stor att det är bluff. Har profilen skapats ungefär samtidigt som gruppen - hög sannolikhet för bluff? Har du nån misstanke: Googla på personen och se om profilbilden stämmer överens med andra bilder på denna person. Och se om namnet förekommer på andra platser. Är det ett företag, kolla deras sajt, de flesta som har Facebook-kampanjer skriver det också på sin sajt. Är någon anonym (som till exempel sponsorn i Haiti-gruppen) så är det en solklar varningsklocka.
   
2. Verkar det sannolikt att det de säger är sant? Skulle någon verkligen vara beredd att skänka uppåt en halv miljon utan att träda fram? Sannolikheten är låg, om ett företag sponsrar så vill de synas så mycket som möjligt. 
3. Vad kan han/hon ha för motiv till det? Kan det finns politiska, religiösa eller andra ideologiska motiv bakom? Även om gruppen i sig kanske har ett bra syfte, kan det bli jobbigt om personen bakom träder fram som Sverigedemokrat.
   

Några exempel på framtida trollgrupper som diskuteras

• Bygga upp och döpa om "vi som inte kan leva utan dator" till "vi som inte kan leva utan japansk bajsporr!
• Bygga upp och döpa om "vi som alltid är positiva " till "vi som är hiv-positiva". 
• Bygga upp och döpa om "vi som hatar djurplågeri" till "vi som gillar att tända eld på katter". 

Fler som skriver om facebook-trollning: SVT: Så lades taktiken up bakom Facebook-bluffen, SVT: Internettroll ingen ny företeelse, Digital PR: Slutet för grupper? , Resumé: Reporter kapar grupp , Expressen: Kända svenskar hängs ut i pedofilgrupp ,Sydsvenskan: Kolla innan du klickar , Sydsvenskan: Facebookgrupp för Haiti avslöjad som bluff , Deepedition: 2 kr till Haiti var vidrig scam , SvD: Osmakligt skämt på Facebook , DN: Polisen maktlös inför bluffar på Facebook , Good Old: 2 kr per medlem till offren i Haiti , What's up STHLM , Kunskapsbloggen: Källkritik, fejkade Facebookgrupper ,Vad är ett namn? (Och varför du inte ska gå med i en Facebookgrupp som lovar att skänka 2 kr till Haiti) , Dagens media: 200 000 svenskar blåsta , DN: Falska Facebookgruppen ny trend ,

Sociala medier är som att bjuda en kund på lunch

Räkna inte ROI för sociala medier för tidigt

Det pågår en diskussion på LinkedIn kring ROI på sociala medier med bland annat Johan Ronnestam och Magnus Lundin. Jag gav mig in i diskussionen genom att påstå att man gör sig en björntjänst om man försöker att räkna i alltför konkreta termer, då missar man poängen. Jag tänker så här:

Det kan finnas många skäl till att man börjar prata sociala medier på ett företag:

1. Man ser en möjlighet till långtgående organisatoriska förändringar, som att till exempel lägga ut hela sin kundtjänst på twitter. Visst, på lite sikt kommer vi nog att se den typen av stora förändringar, där man använder något av de sociala medierna.
2. Man vill använda sociala medier som en del i sin mediemix, för planerad kommuniktion. Gröna Lund kan nog spara lite pengar på att köra sin årliga rekryteringskampanj (för att få in sommarpersonalen) uteslutande på Facebook i år.
3. Man har hört talas om sociala medier och vet att många använder det, men vet inte mycket mer än så. Det här är det absolut vanligaste scenariot. Majoriteten av alla organisationer som har i alla fall några år på nacken, ser med viss skepsis på sociala medier.

Givetvis KAN man räkna på ROI. Det kan man alltid göra och det finns även ett visst värde i det. Handlar det om scenario 1 tycker jag definitivt man ska göra det. Även scenario 2 kan vara förtjänt av en ROI-kalkyl, även om det i det fallet mycket handlar om att fundera på hur man ska göra och sen börja testa sig fram.

Men i realiteten befinner sig de allra flesta organisationer i scenario 3. Och där är det inte vidare relevant med ROI. Tvärtom tror jag att man gör sig en björntjänst om man börjar räkna ROI där. Det handlar om en övergång till ett helt nytt synsätt. Den förändringen sker bäst genom att till exempel göra liknelser med sånt som dessa människor förstår. Hur ofta bjuder du en kund på lunch? Vad har du för ROI på det? Ytterst sett blir ROI på sociala medier ganska absurd. Kundrelationen är A och O, det vet man. Varför ska vi hålla på med sociala medier (varför ska vi ens tillåta våra anställda att använda sociala medier)? För att våra kunder finns där och en stor del av våra anställda. För att de umgås där. För att de har relationer där. Av samma anledning som du äter lunch med en kund då och då!

Det finns ingen ROI-kalkyl i världen som kan skapa en mental förändring.

Jag tror att de beslutsfattare som inte förstått vad sociala medier handlar om (alltså inte kanalerna, utan den öppna, transparenta, sociala "kulturen"), kommer att ha mycket svårt att fatta beslut om scenario 1 eller 2 oavsett hur positiv ROI-kalkyl de får (man drunknar i risker och brist på förståelse).


Andra bloggar om ROI: Björn Alberts: 14 punkter om att mäta framgång i social media , Jesper Åström: Social Media ROI and when it makes sense , Social Media Insider: 100 Ways To Measure Social Media , Internetworld (Miriam Olsson): Så mäter du sociala medier , Judith Wolst:  Sociala medier & ROI

Sociala medier är inte synonymt med Facebook och Twitter

En artikel i Computer Sweden påstår att "Twitter tappar mark" (svt hakar på). Och vips så går disksussionsvågorna höga.

Många har kommenterat artikeln och  ytterligare  ett antal  har bloggat  om det. Störst har diskussionen blivit efter Brit Stakstons kommentar på JMW. 

Men vad handlar diskussionen egentligen om? Var ligger motsättningen? Brit skriver till exempel så här:

"Dessutom är tänket fel från första början. I grunden handlar det ju inte ens om enstaka tjänster, det handlar om teknik som vi konstant förädlar för att kommunicera oftare, bättre, relevant samt oberoende av tid och plats. Det är ett  förhållningssätt till sin omvärld som tekniken stöttar."

Vad jag ser finns det inget i artikeln i Computer Sweden som säger emot detta. Tvärtom handlar ju artikeln just om "enstaka tjänster" (Twitter), men den ifrågasätter ju inte på något sätt sociala medier som fenomen, eller det paradigmskifte som vi genomgår just nu. Till exempel säger Jeanette Fors i artikeln att:

"...det är lätt att förstå varför hajpen kring sociala medier blivit så stor. Tjänsterna infriar alla de möjligheter som det på 1990-talet pratades om att internet skulle göra."

Jag håller helt med Jeanette om att tjänsterna infriar möjligheter som vi tidigare inte haft. Sociala medier är en revolution för att det svarar mot djupt rotade mänskliga behov av socialt umgänge, kommunikation och närhet.

Och det är väl precis det du skriver också Brit, att det inte handlar om enstaka tjänster eller kanaler?

Sociala medier är för de flesta tyvärr synonymt med Facebook och Twitter. Jag tycker att vi som jobbar med webb och sociala medier har ett ansvar för att försöka förklara detta för företag och organisationer. Man måste förstå vad sociala medier innebär för människors värderingar och beteenden och inte låsa in sig på enskilda kanaler.

Facebook och Twitter är störst just nu. Just det: NU är de störst och därför oerhört viktiga. Däremot är det inte säkert att de kommer att vara störst om några år. Brit skriver att en "kärna av den svenska kretsen av early adopters de senaste dagarna med förtjusning återvänt till mikrobloggstjänsten Jaiku". Åter ett tydligt tecken på att tjänsterna som sådana inte är det väsentliga, de utvecklas ständigt och vi förflyttar oss mellan dem. Men det påverkar ju inte det faktum att sociala medier är ett paradigmskifte. "Genombrottet för sociala medier är det största som hänt i människans demokratiska utveckling sen berlinmuren föll" skriver Peter Höjman i sin kommentar. Jag vill påstå att det är ännu större! Berlinmuren är en enskild företeelse, precis som Facebook och Twitter. Sociala medier står för något ännu större: det förändrar på djupet hur vi beter oss, våra värderingar och maktstrukturerna i samhället.

En sak är dock anmärkningsvärd i Computer Swedens artikel . I ingressen står det att "En förklaring (till att Twitter tappar mark) är att användarna har blivit mer restriktiva och medvetna om kommunikationen på nätet och dess konsekvenser." (min kursivering och parentes). Här kan jag hålla med om att det vittnar om ett lite märkligt synsätt, det inneboende "hotet" och "risken" som alltid ska vävas in när man pratar om nya företeelser. Jag utgår dock från att det är journalistik och inte något som intervjupersonerna står för. Så det visar egentligen ytterligare att vi behöver bli bättre på att förklara vad sociala medier handlar om.

Så istället för att kasta skit på varandra kanske vi ska fokusera (ännu) mer på hur vi gemensamt skapar bättre förståelse för skillnaden mellan kanalerna och fenomet som sociala medier handlar om? 

Projektledningens fem dödssynder

Chaos Manifesto listar fem dödssynder och fem budord för projektledning. Att behärska dessa tio punkter är en av alla de framgångsfaktorer som enligt deras forskning ligger bakom lyckade projekt. Här kommer min version av de fem dödssynderna, budorden går jag inte in på just nu (själva punkterna kommer från Chaos Manifesto, medan beskrivningar och exempel är mina).

1. Överambition. Överambition handlar om att man som projektledare eller projektbeställare tar på sig för mycket på en gång. Man vill skapa mer än vad som egentligen är nödvändigt och man förblindas av allt som "går" att göra. Med teknik går i princip allt att göra. Men inte samtidigt, inom samma projekt och inte med en begränsad budget. 

2. Prestige. Prestige hänger ofta, men inte alltid, samman med överambition. Det handlar om att man som projektledare har en arrogant eller övermodig attityd gentemot projektmedlemmar, beställare och chefer i organisationen. 

Eftersom projekt ofta får en särställning i den traditionella linjeorganisationen är det förklarligt att en viss prestige-känsla ibland uppstår. Och många gånger kan det nog också vara en fördel, till exempel för att svetsa samman teamet för att effektivt jobba mot samma mål. Samtidigt får projektet förstås inte förlora verklighetsförankringen eller börja motverka linjeorganisationen. 

3. Okunskap. Okunskap kan finnas på alla håll i ett projekt: Hos projektledningen, hos projektmedlemmarna, hos projektbeställaren och hos linjeorganisationen. Dålig kunskap om projektets mål och verksamhetens övergripande mål leder snabbt till att projektet går i fel riktning eller havererar. 

Jag tror att det till exempel ofta finns en tendens hos projektägare och styrgrupp att inte informera projektledaren fullt ut. Framförallt i stora organisationer finns ofta många olika viljor och projektledaren får inte full insyn i högsta ledningens agenda, även om den i många fall påverkar projektet. 

Chaos Manifesto nämner också det omvända förhållandet, alltså att styrgrupp och projektägare inte informerar sig tillräckligt om projektet. De kallar det "rational ignorance", det vill säga man upplever att det kostar mer att hålla sig informerad än vad man själv får tillbaka av det. Båda dessa faktorer tycker jag är mycket viktiga att tänka på för projektledaren så att man kan undvika problemen. Själv ska jag i framtida projekt försöka att konkret räkna på projektägarens "kostnad" för för att ha tillräcklig information: Hur minskar man tiden som behöver läggas ner samtidigt som rätt information når fram? Hur ser kalkylen ut? 

4. Frånvaro. Frånvaro kan bero på en mängd faktorer. Frånvaro av projektmedlemmar blir väldigt synligt eftersom det blir ett direkt produktionsbortfall. Man upptäcker det snabbt och kan vidta åtgärder. Det som kan vara svårare att hantera är när viktiga beslutsfattare, projektbeställare eller styrgrupp är för frånvarande. Många personer kan ha ett intresse av projektets resultat, tyvärr är det inte alltid man kopplar det intresset till en insats i tid. Jag brukar säga att vill man vara med och påverka eller bestämma, så får man räkna med att det tar tid. Ger man det tid, så är det nästan alltid en fördel för projektet att fler är med. Men få saker kan skada ett projekt så mycket som när olika personer förväntar sig att påverka och vara med i de beslut som fattas utan att själva lägga ner någon tid på det. "Vi tittar när ni tagit fram en första version" eller "Här är våra guidelines, men vi kan inte vara med i arbetet" är två exempel på situationer som jag tycker man ska se upp med. Vill någon påverka så ska de vara med när besluten fattas, inte som en kontrollmaskin i efterhand. 

5. Oärlighet. Oärlighet i det här sammanhanget är till exempel att medvetet undanhålla fakta från projektägare eller projektmedlemmar. Det kan handla om att skapa fördelar för sig själv, men i många fall handlar det nog också om att man som projektledare helt enkelt inte vågar berätta hela sanningen.



Not: De sju ursprungliga bibliska dödssynderna är: Lättja/liknöjdhet, Högmod/arrogans, Avund, Frosseri, Girighet, Vrede, Liderlighet. Bilden: Hieronymus Bosch, De sju dödssynderna (cirka 1480, Pradomuseet, Madrid)

Projektledaren måste ta ansvar för verksamhetsnyttan

Joakim Holm ifrågasätter den traditionella synen på lyckade projekt och ber läsaren att själv tänka efter: "fundera på vad du tycker att det borde innebära om någon säger att ett projekt blev lyckat. Och stopp! Försök att komma förbi den där inlärda definitionen. Vad känner du i magen vore rätt?"

Självklart har han rätt: Ett lyckat projekt kan inte bara definieras till "klart i tid, klart i budget, projektmålen uppfyllda". Det handlar istället om nyttan man åstadkommer i verksamheten, av effekten som uppstår av den satsning man gör. Får vi ökad försäljning tack vare införandet av nytt CRM-system? Blir vårt arbete effektivare tack vare nytt system för processtyrning? Blir sjukvården och Socialtjänsten i Sverige säkrare tack vare bättre information online?

De mätningar som görs utgår generellt från övertrasserad budget eller tidsplan, eller underleverans av funktionalitet. När jag läser den här typen av studier slås jag ofta av att man har så bakvänd syn på vad projektet ska leverera. Chaos Manifesto, som är den största undersökningen av lyckade och misslyckade IT-projekt, nämner bland annat att i genomsnitt 33% av funktionerna som ska produceras, aldrig blir levererade. Här bör man förstås direkt fråga sig: Vad spelar det för roll? Huvudsaken är väl att man levererade de funktioner som faktiskt skapar nytta? Det finns ju inget egenvärde i att leverera funktioner bara för att man en gång trodde att de behövdes. Sannolikheten för att man behöver allt man trodde är i praktiken till och med extremt låg.

Men ändå: Essensen av de undersökningar som görs, hur man än vrider och vänder på det, är faktiskt korrekt. KTH-professorn Torsten Cegrell som uttalar sig i en artikel i Computer Sweden har rätt: Det är fruktansvärt frustrerande att miljarder och åter miljarder i IT-investeringar är bortkastade pengar. Oavsett om studierna har märkliga utvärderingskriterier, så kvarstår det faktum att man kastar bort enorma summor pengar på projekt som inte ger önskad nytta.

Ofta finns också andra mätpunkter med i studierna, men de får inte lika stort genomslag i media. Chaos Manifesto till exempel har också uppgifter som mer närmar sig en mätning av nyttan. Som jag skrivit tidigare angående Chaos Manifesto:

Här finns dock en annan mycket viktig faktor att tänka på. Av de levererade funktionerna kommer bara 20% nånsin till användning. Det pekar på ett annat och egentligen ännu djupare problem: Man mäter fel saker. Projekt mäts vanligen genom att utvärdera om de levererats i tid, inom budget och med förväntat resultat. Resultat i sin tur mäts i vad som levereras "inom projektet", vilket nästan alltid är en viss mängd funktioner. Att de funktionerna sen inte används, blir sällan en belastning för projektet.

Problemet är som jag ser det ligger djupare än studiernas utvärderingskriterier. Det är djupt rotat i den grundläggande teori och praxis som finns kring projekt. "Projektledaren ansvarar för att uppnå projektmålen" är det första (och vissa skulle säga det viktigaste) man lär sig på projektledningskurser. Verksamhetsnyttan är inte projektledarens ansvar, det är beställarens ansvar eller styrgruppens ansvar. Det kan tyckas vara en sund princip, eftersom den gör det väldigt tydligt vad projektledaren ska göra. Och ju tydligare det är vad som ska göras, desto bättre chanser att lyckas. Projektmålen kan man definiera och skriva ner precist i ett projektdirektiv.

Men jag tror att det här är grunden till svårigheterna att lyckas med IT-projekt. IT-projekt är förändringsprojekt som av sin natur är väldigt komplexa och ofta innefattar förändrade arbetssätt, nya processer, behov av ny kompetens med mera. Att projektledaren inte har ansvar för den faktiska verksamhetsnyttan borgar för problem. En projektledare är en förändringsledare och att driva kritisk verksamhetsutveckling utan ansvar för verksamhetsnyttan är en absurditet!

Fem skäl till varför Iphone suger – Gästinlägg av Pontus Löf

Gästinlägg av Pontus Löf, webbstrateg på Socialstyrelsen och stolt ägare av en Iphone 3GS 16 GB

Vill du vara lika häftig som alla andra? Apples Iphone är ju snart standard i varje kavajficka. Här får du fem bra argument för att dissa Stureplansnallen.

1. Itunes
Allt du gör med din Iphone måste gå igenom Apples eget mediaprogram Itunes. Detta får till exempel den knasiga konsekvensen att om du vill läsa in data från din Iphone till en annan dator eller, som i mitt fall, en ominstallerad dator, så går det inte. När man synkroniserar så skrivs det som finns på telefonen över med det som finns på datorn. Synkroniseringen fungerar alltså inte från telefonen till ett nytt Itunes-bibliotek. Dessutom så är musikaffären på Itunes ett skämt. 90 spänn för en digital skiva när man för samma peng kan få en fysisk CD-skiva med bättre ljudkvalitet och tryckt konvolut. Förväntar er inte heller någon toppkvalitet på ljudet med Itunes inbyggda CD-rippare och mp3-omvandlare.

2. Kameran
Ingen blixt eller lampa, dålig autofokus och endast 3 megapixel. Gryniga festbilder som knappt ser bra ut på Iphones pytteskärm. Tro inte reklamen, det finns ingen kamera i Iphone. Och det blir inte direkt HD-kvalitet på videosnuttarna.

3. Radion
Det finns ingen FM-radio i Iphone. Men kan man inte använda någon fräck applikation kanske någon invänder? Jo, FStream fungerar bra med alla svenska radiokanaler med webbsändning. Problemet är att så fort du minimerar applikationen så stängs ljudet av. Det går med andra ord inte att surfa samtidigt som du lyssnar på radio. Apple har nämligen bestämt att bara deras egna applikationer ska kunna fungera i minimerat läge.

4. Webbläsaren
Kom igen. Safari. Vad är det för skämt? Det är i och för sig intressant att se vilka som inte optimerat sina sajter för Safari. Flera stora dagstidningar bland annat. Om man vill byta till exempelvis FireFox så är det bara att glömma. I dagsläget finns den nämligen inte i Appstore. Av någon outgrundlig anledning så saknas dessutom stöd för Flash.

5. Applikationerna
Visst är det kul med att man kan bygga ut telefonen med nya funktioner. Det finns faktiskt några riktigt lyckade som Facebook, men oftast blir man besviken över den funktionalitet som saknas. Dessutom så måste man ofta antingen pynta pengar eller stå ut med reklam. Jag skulle varje dag i veckan byta 100 dassiga applikationer mot inbyggd RSS-läsare, bra webbläsare och en fungerande webbradio.

IT är världens mest misslyckade bransch? - Chaos Manifesto

70-80% av alla IT-projekt misslyckas. År efter år. Sedan 1980-talet.

Chaos Manifesto (tidigare Chaos Report) är den överlägset största studien om lyckade och missllyckade IT-projekt. Standish Group har samlat data från IT-projekt sedan 1985. Man har granskat över 70.000 projekt och genomfört över 500 workshops med projektledare, projektmedlemmar och chefer.

Chaos Manifesto innehåller ett utdrag av Standish Groups slutsatser. Det vill säga statistik kring vilka projekt som lyckas respektive misslyckas, de tio viktigaste framgångsfaktorerna för att lyckas med IT-projekt och mängder med råd kring vad man ska göra för att undvika problem.

Jag kommer att sammanfatta och kommentera Chaos Manifesto i ett antal inlägg framöver. Det här är det första, här börjar jag med själva statistiken om lyckade och misslyckade IT-projekt.

Statistiken är till 58% amerikansk, 24% europeisk och 18% från resten av världen. Även om det är övervikt åt USA så tyder liknande studier i Sverige på att siffrorna är desamma, i alla fall på övergripande nivå.

Bara tre av tio IT-projekt lyckas
32% av alla projekt lyckas, det vill säga levereras i tid, inom budget och med de nödvändiga funktionerna. 44% är försenade, över budget och/eller saknar väsentliga funktioner. Och 24% är helt misslyckade, genom att till exempel levereras men aldrig användas överhuvudtaget.

Misslyckanden gäller alla aspekter: Tid, budget och resultat
54% går över budget. Det har varit ungefär samma siffra genom åren, med en variation mellan 43% och 56% under 2000-talet. 79% går över tiden. Här har dock siffran pendlat lite mer, mellan 63% och 84% de senaste tio åren.

Vad gäller resultat slutligen så är det 33% av funktionerna som ska produceras som aldrig blir levererade. Det har varierat från 30% till 36% det senaste decenniet. Här finns dock en annan mycket viktig faktor att tänka på. Av de levererade funktionerna kommer bara 20% nånsin till användning. Det pekar på ett annat och egentligen ännu djupare problem: Man mäter fel saker. Projekt mäts vanligen genom att utvärdera om de levererats i tid, inom budget och med förväntat resultat. Resultat i sin tur mäts i vad som levereras "inom projektet", vilket nästan alltid är en viss mängd funktioner. Att de funktionerna sen inte används, blir sällan en belastning för projektet. "Projektledaren ansvarar för projektmålen, inte effekterna" är en huvudtes i traditionell projektledningsteori. Det ska jag försöka återkomma till ett senare inlägg.

Värst i stora projekt
Om man bryter upp siffrorna så finns en del intressanta skillnader mellan olika faktorer. I projekt med en budget över 60 miljoner kronor lyckas bara 2%! I projekt med budget under 4,5 miljoner kronor lyckas däremot "hela" 71%.

Själv har jag drivit projekt inom det intervall som Chaos Manifesto klassar till 4,5-18 miljoner kronor. Där lyckas 38%, kul att tillhöra den gruppen!

Man kan spontant tro att majoriteten projekt ligger i det undre spannet och att siffrorna därför inte ser så dåliga ut som vid första anblick (där misslyckas trots allt 3/10 jämfört med i princip 10/10 bland de största projekten). Men jag tror att man misstar i den slutsatsen. Mörkertalet bland de mindre projektet - framförallt de allra minsta - är troligen betydligt högre. Små projekt som misslyckas blir inte lika uppenbart och misslyckandena inte lika synliga. Sen ska man nog också tänka på att ett projekt med två personer på heltid och en projektledare på halvtid under ett år faktiskt kostar kring 4,5 miljoner (2000 timmar per år för två personer x 1000 kr/timme som schablon). Eller nio personer inblandade på halvtid under sex månader (500 timmar x 9 x 1000).

Och värre ju större organisationen är

Samma förhållande gäller om man ser till storleken på de organisationer där projekten bedrivs. 47% av projekten lyckas i små organisationer (vilket i USA generellt anses vara under 100 anställda), 31% i medelstora organisationer (100-500 anställda) och bara 27% i stora organisationer.

Offentlig sektor sämst
Det finns också branschskillnader. Detaljhandeln lyckas bäst, med 45% lyckade projekt. Medan statliga sektorn lyckas sämst, med bara 20% lyckade projekt.


Återkommer med fler sammanfattningar och kommentarer av Chaos Manifesto!

Tim Berners-Lee om internet och webben i framtiden

Nova Spivack om internet och webben i framtiden

Projektledning enligt Sokrates

Sokrates använde en speciell metod i sina diskussioner med invånarna i Aten. Han visade sällan någon konkret åsikt själv, utan ställde små och öppna frågor till dem på ett sätt som utmanade andras åsikter och ställde olika uttalanden mot varandra. På så sätt tvingades folk resonera sig fram till bättre och bättre lösningar. Istället för att diskutera som motståndare, så tvingas alla inblandade försvara och utmana varandras åsikter. Om Sokrates fick en fråga, svarade han ofta med att anta att frågan var verklighet och låta motparten tänka vidare på konsekvenserna av detta.

Det är en typ av undersökande arbetssätt som jag tror är väldigt användbart i projektledning. Frågor och svar driver successivt arbetet framåt. Det leder till:

• bättre beslut eftersom man utforskat förslagen tillsammans, dragit dem till sin spets och sett var det kan finnas brister
• bättre förankring eftersom parterna som är inblandande också varit med och tillsammans resonerat kring alternativen och kommit fram till vad som är bäst (konsensusbeslut betyder inte att alla håller med, men att alla varit med och förstår resonemangen som lett fram till beslutet)
• mer pedagogiskt synsätt, deltagarna måste förklara varför de tänker som de gör och de blir successivt mer och mer pedagogiska när de tar upp saker (vilket är mycket postivit med tanke på mängden olika professioner som ofta är inblandade i webbprojekt)
• högre kreativitet, eftersom man inte direkt accepterar det någon säger utan utmanar idéerna och förbättrar dem
• mer struktur, eftersom frågetekniken hjälper till att splittra upp stora problem och idéer i små hanterbara enheter

Några nyckelord för att arbeta mer sokratiskt är samarbete, aktivt lyssnande, klarhet, tydlighet samt kritiskt tänkande.

• Fråga alltid varför, i minst två led. Exempel: "Vi tänkte lägga knappen till vänster", "Varför ska den ligga till vänster?", "Den får mer uppmärksamhet då", "Varför får den det?". På den nivån börjar man nå en intressant diskussion.
• Tänk högt, försök "förlänga" resonemangen. Exempel: "Och vi vill att den där knappen ska få mer uppmärksamhet för att den är en del av köpprocessen på sajten?".
• Uttryck dig hypotetiskt och prövande. Dels för att öppna för att andra ska komma med synpnukter, dels för att skapa ett klimat där det är okej att spekulera utan att först ha tänkt igenom allt i minsta detalj. Exempel: "Om vi antar att knappen vore en del av köpprocessen, hade vi placerat den annorlunda då?".
• Utgå från att andra har rätt. Även om du inte håller med, prova anta att de har rätt och för ett resonemang från den synvinkeln. Det är ofta lättare att utmana en idé från "insidan" än utifrån.

Sokrates utgick från förnuftets rätt att fritt och förutsättningslöst pröva alla frågor, och att den som har rätt insikt också handlar rätt. Ett - välvilligt - kritiskt ifrågasättande hjälper till att upptäcka bristerna i ett resonemang och på så sätt når man allt närmre en optimal lösning. Konfrontationen mellan människor, synsätt, och erfarenheter leder till allt bättre resultat.

En ledare är inte en person som alltid har rätt svar, utan en person som ställer rätt frågor.

Vilket företag/produkt har bäst fanpage på Facebook?

För några veckor sen startade juristjouren en fanpage på Facebook. Efter bara några dagar började det som förväntat dyka upp fans och de första juridiska frågorna ställdes. Det som var mindre väntat var att det redan tidigt kom så många positiva kommentarer. Även om det tillkommit nästan 500 medlemmar på två veckor så känns det lite tidigt för påståendet i exemplet nedan. Eller har personen rätt? Vilket svenskt företag/organisation/produkt har bäst fanpage på Facebook? Och varför? Vad tycker du?